|
SIDAN 2/AKTUELLA
FRÅGOR
"Lätt misstolka valet i Turkiet"
1 november 2002
På
söndag är det val i Turkiet. Det pro-islamiska partiet AKP är tippad
vinnare, vilket oroar både Turkiet och EU. Men AKP är en varm
förespråkare för reformer för harmonisering med EU, och har inte
utmanat det sekulära Turkiet. Det är således inte ett
fundamentalistiskt parti. Det skriver freds- och konfliktforskaren
Svante Cornell vid Johns Hopkins-universitetet i USA.
På söndag går Turkiet till val, ett val som djupt kommer att
förändra turkisk politik. Ett pro-islamiskt parti är tippat att
vinna valet. Samtidigt går flera etablerade partier mot undergång.
Frågorna som väcks är många. Vad är det för parti som vinner i
Turkiet och varför? Och hur skall EU ställa sig till
valet?
Rättvise- och utvecklingspartiet AKP har sina rötter i
Turkiets islamiska partier, och är en efterföljare till
Välfärdspartiet (RP), som med smal marginal vann valet 1995. Dock
skiljer sig AKP starkt från RP. Det har gjort sig av med flera
konservativa religiösa krafter som bildat ett annat parti.
RP
drev en anti-europeisk och pro-islamisk utrikespolitik och sökte
islamisera Turkiet. AKP har varit en varm förespråkare för reformer
för harmonisering med EU och på intet sätt utmanat sekularismen. Det
har dessutom dragit till sig en mängd sekulära och liberala
politiker på senare tid. Det rör sig alltså om ett slags
islamisk-demokratiskt, inte ett fundamentalistiskt,
parti.
Att AKP nu vinner valet beror inte heller på
religionen. Sedan 1991 har Turkiets etablerade partier konstant
tappat stöd på grund av vanstyre, fragmentering och korruption.
Missnöjet bland väljare ledde till sökandet efter nya alternativ.
1995 gick dessa röster till Välfärdspartiet som blev en stor flopp.
1999 gick de till Nationalistpartiet.
I år går de, i ännu högre
grad, till AKP.
AKP:s framfart har dock satt igång
varningklockor hos det sekulära etablissemanget - byråkratin,
militären, domstolsmakten och mediemoguler - som drivit en hård
kampanj mot AKP och sökt förbjuda partiet. Det finns en rädsla för
att AKP skall visa sig vara fundamentalistiskt när det väl kommer
till makten, och hota den sekulära republiken som RP gjorde.
Misslyckas AKP med att få egen majoritet i parlamentet kommer
etablissemanget att söka tvinga övriga mindre partier att gå samman
i en bred koalition.
I Europa är båda fenomenen - framgången för
ett islamiskt parti och försöken att stoppa AKP på mindre
demokratiska sätt - vatten på de kvarnar som försöker hindra Turkiet
från att inleda förhandlingar om EU-medlemskap. I det kontinentala
Europa är "det gröna hotet" gångbart. Tyska kristdemokrater och
andra är emot Turkiets medlemskap på rent religiösa grunder.
I
Sverige och andra nordliga länder är det snarare militärens makt i
politiken och svagheterna i den turkiska demokratin som är skäl till
tvekan om huruvida Turkiet har en plats i EU.
Det första
argumentet skulle betyda att EU var en kristen klubb, vilket
knappast är en eftersträvansvärd bild av Europa. Och vad gäller det
andra, så är det uppenbart att Turkiet inte har en perfekt
demokrati. Intressegrupper som militären har stort inflytande, men
så är ju också fallet i Italien där en mediemogul kan manipulera
medierna och bli vald till premiärminister. Men Turkiet söker inte
medlemskap idag, det söker ett datum för att inleda förhandlingar.
Dessutom har Turkiet under hösten genomfört långtgående ändringar i
sin författning och lagstiftning - som att avskaffa
dödsstraffet - för att harmonisera sitt regelverk med
EU:s.
Frågan är egentligen djupare. Turkiet är det enda betydande
muslimska land som under närmare ett sekel försökt närma sig Europa
och internaliserat europeiska värderingar. Det ligger omgärdat av
konflikthärdar som Kaukasus, Balkan och Mellanöstern och har Natos
näst största militära styrka efter USA.
Därtill har Turkiet en
ung befolkning som Europa kommer att behöva i framtiden. Kalla
handen från EU kommer att stärka de krafter som vill skapa precis
det Turkiet Europa inte vill se: ett mer religiöst, mer
nationalistiskt och militaristiskt, och mindre stabilt
Turkiet.
Om EU däremot uppskattar de framgångar som gjorts och
lämnar dörren för ett framtida medlemskap öppen, kan det spela en
aktiv och konstruktiv roll för att föra Turkiet vidare på vägen mot
europeiska värderingar och principer. Det skulle gynna både Turkiet
och Europa, och bidra till att skapa ett Turkiet som i framtiden
skulle berika den Europeiska unionen.
SVANTE CORNELL
|
|
|
