TJETJENIEN: DET GLÖMDA KRIGET

Svante Cornell

Sedan precis tre år pågår i Europas utkanter ett av de mest brutala krig som skådats i världen efter andra världskriget. Ett krig där civilbefolkningen är måltavlan för en brutal övermakt, ett krig där koncentrationsläger och vakumbomber används, där människor torteras, avrättas, eller försvinner blott på grund av sin etniska tillhörighet – därför att de är tjetjener. Detta krig pågår i vårt ”demokratiska” grannland Ryssland, med allt mildare protester från världssamfundet. FN:s kommission för Mänskliga Rättigheter antog i år ingen resolution mot Rysslands agerande i Tjetjenien, olikt de två senaste åren, trots att situationen i Tjetjenien inte förbättrats, utan snarare förvärrats.

Det nuvarande tjetjenienkriget är den fjärde etappen i en konflikt som började 1991 med sovjetunionens kollaps och tjetjeniens självständighetsförklaring, men kan också ses som den senaste delen av en århundradelång konflikt mellan Ryssland och Tjetjenien, som aldrig låtit sig underkuvas av den ryska centralmakten. General Dudajev, känd för sin roll i Baltikums frigörelse då han förbjöd sovjetiska elittrupper från att landa på hans militärbas i Tartu 1990, ledde Tjetjenien till faktisk självständighet 1991 efter augustikuppen mot Gorbatjov. Ryssland anföll Tjetjenien 1994, men tvingades åter lämna efter en förödmjukande förlust i augusti 1996. Ryssland behöll dock ett struptag om Tjetjenien och förhindrade i paraktiken all återuppbyggnad av det sönderbombade landet, medan tjetjenerna själva misslyckades med att konsolidera sitt dyrt vunna, och fortfarande inte erkända, självstyre. Avtalet i Khasavjurt som avslutade kriget 1994-96 skrinlade tjetjeniens status, vilken skulle bestämmas efter ’normaliseringen’ av Tjetjenien senast den 31 december 2001. Två år före detta datum inledde Ryssland en ny invasion av Tjetjenien, vilken framstod som ännu mer dumdristig än den första – efter att ha bränt fingrarna en gång i Afghanistan och en andra gång i Tjetjenien var det uppenbart för de flesta att Ryssland, trots dåvarande nyblivne premiärministern Putins försäkringar om en kortvarig antiterrorist-operation, var på väg att göra om sina misstag.

Invasionen av Tjetjenien legitimerades av bomber i tre hyreshus i Moskva och Volgodonsk, vilka piskade upp en av regeringen understödd anti-tjetjensk folkopinion, samt en islamisk militant grupps försök att lansera en revolt i Dagestan från angränsande tjetjeniens territorium. Anarkin i Tjetjenien kunde inte längre tolereras, och Rysslands invasion möttes med förståelse. Dock råder flera oklarheter angående dessa annars ypperliga skäl för den ryska invasionen. För det första har bomberna i hyreshusen, som dödade över 200 människor, aldrig kunnat kopplas till Ttjetjenien eller tjetjener. Tvärtom är den enda trovärdiga och med indicier stödda teori som kommit fram de senaste tre åren att den ryska säkerhetstjänsten FSB själv låg bakom bomberna.

En incident i staden Ryazan sju mil söder om Moskva är den viktigaste pusselbiten i teorin. Dagen efter den sista bomben i Moskva upptäcktes en mystisk bil utanför ett hyreshus i staden. I källaren fann hemvändande hyresgäster tre säckar märkta ’socker’ samt en klockliknande anordning. De larmade polisen, vilken snabbt anlände och desarmerade vad en bombexpert identifierade som en apterad bomb gjord av hexagen, det sprängämne som använts i de tidigare bomberna. Polisen arresterade också tre ryssar som försökte lämna scenen i den mystiska bilen, men dessa tre, inklusive en blond kvinna, visade identitetskort från federal säkerhetstjänsten. Spekulationer flödade i pressen, och efter 48 timmars väntan förklarade säkerhetstjänsten i ett pressmeddelande att det rört sig om en övning för att testa medborgarnas ’vaksamhet’. Det ledde snarast till flera frågor. Varför skulle FSK använda en riktig, apterad sprängladdning för en sådan övning i stället för verkligt ’socker’?

Likaså är islamisternas attack mot Dagestan höljd i dunkel. Med 1500 man kunde Herrar Basajev och Khattab, som ledde aktionen, knappast trott att de kunde ta över Dagestan. Underrättelserapporter berrättar dock att en ström män i flera månader kommit till deras läger i sydöstra tjetjenien och berrättat att situationen i Dagestan var explosiv, endast en gnista var nödvändig för en fullskalig revolt i Dagestan. När aktionen ägde rum stred lokalbefolkning axel mot axel med den ryska militären för att försvara sina byar mot inkräktarna. Varför hade dessa okända män hävdat motsaten, och lett rebellerna att tro att en folklig revolt var att vänta? Slutligen uppger amerikanska militära källor att ryska säkerhetstjänsten redan i April uppgett att en aktion mot Tjetjenien skulle genomföras i Augusti. Just i Augusti äger allt detta sedan rum.

Lika mystiskt är händelseförloppet kring Vladimir Putins kometkarriär. Från att ha varit relativt okänd katapulteras han till premiärministerposten, bygger sin karriär och sin image på hårda tag mot Tjetjenien, och just när hans popularitet är som högst avgår president Jeltsin utan förvarning och bereder väg för Putins upphöjning till presidentposten. Med detta händelseförlopp är det svårt att utan vidare avvisa tanken att tjetjenienkriget iscensattes för att Putins karriär skulle göras möjlig, och för att säkerhetstjänsten i praktiken skulle få kontroll över Ryssland.

Kriget började i september 1999, och ledde inom ett par månader till att Ryssland ockuperat det mesta av tjetjeniens slättland, medan bergsområdena i söder förblivit utanför rysk kontroll. Sedan dess har intensiteten i kriget avtagit tidvis, och president Putin har hävdat att kriget är över och att endast s.k. ’rensningsoperationer’ eller Zachistkas pågår och att situationen i Tjetjenien håller på att normaliseras.

I verkligheten pågår fortfarande ett gerillakrig, där tjetjenska rebeller bedriver assymetrisk krigföring mot en långt större rysk övermakt. Mat och husrum får rebellerna av lokalbeolkningen, vapen köper de av ryska armén, och pengar kommer från tjetjener i Ryssland samt insamlingar i den muslimska världen. Den ryska regeringen må hävda att detta är en antiterrorist-operation, men både akademiska och journalistiska bevakare av konflikten är eniga: det rör sig om ett krig fört urskiljningslöst mot den tjetjenska etniska gruppen p.g. av deras etniska ursprung. Flera ledande ryska statsvetare som Emil Pain och Aleksei Malashenko har medgett att det är ’ett krig mot ett helt folk.’

De s.k. Zachistkas lanseras som polisoperationer för att driva ut terrorister från byarna, men är i själva verket något helt annat. Enligt rapporter från mänskliga rättighetsgrupper som Human Rights Watch är Zachistkas ’rutinmässigt tillfällen för övergrepp, särskilt bortföranden och därefter tortyr, övergrepp, och ”försvinnanden” ’. De ryska styrkorna väljer urskiljningslöst ut män i åldrarna 12 till 60, vilka de för bort, torterar, eller mördar utan formella anklagelser. Våldäkter och plundring är också rutin under ryska operationer, som bedrivs av maskerade soldater. Många av de män som förs bort ’försvinner’ eller dödas ’under flyktförsök’, medan de som har mer tur köps tillbaks av sina familjer för stora penningsummor. Den franska journalisten Anne Nivat, som upprepade gånger besökt Tjetjenien under kriget, skriver att ’i alla byar har unga män försvunnit. Många kommer aldrig tillbaks. Vilken manlig tjetjen som helst mellan 12 och 60 års ålder kan nuförtiden försvinna spårlöst när som helst.’

Därtill använder Ryssland koncentrationsläger i Tjetjenien. Det mest ökända av alla, ett slags Auschwitz i Tjetjenien, är Tjernokozovo-lägret utanför tjetjeniens huvudstad Grozny. Många av de tillfångatagna tjetjenska männen förs till Tjernokozovo, där tortyr är regeln snarare än undantaget. Rapporter från överlevande från lägret beskriver användandet av kvävningsmetoder och elektricitet, bland annat, för att knäcka tjetjenernas motståndsvilja. Många kommer aldrig levande ifrån Tjernokozovo – en massgrav hittades för flera månader sedan endast ett par kilometer därifrån, där dussintals människor som dödats på nära håll blivit begravda.

I Tjetjenien finns alltså ingen säkerhet för civila. De kan när som helst föras bort, torteras, våldtas, eller mördas av ryska styrkor – det vill säga när den massiva och ursklijningslösa flygbombarderingen avstannat. Sedan det första kriget började i December 1994 har uppskattningsvis mellan 80000 och 130000 tjetjener dödats, över 10% av hela det tjetjenska folket. Över hälften av alla tjetjener har flera gånger drivits på flykt av krig och övergrepp, och antalet sårade, skadade, eller mentalt störda personer och barn kan bara vara föremål för gissningar.

Ej heller bestraffas dessa övergrepp. Inte en enda rysk militär eller polis har dömts för övergrepp i Tjetjenien, trots dessa övergrepps systematiska och brutala karaktär. I ett uppmärksammat fall anhölls för två år sedan, efter starka påtryckningar från väst, en rysk överste för våldäkten och det brutala mordet på en sextonårig tjetjensk flicka, det enda fallet av en faktisk rättegång mot en rysk militär. Översten erkänner att ha fört flickan till sitt rum, dödat henne i vredesmod, och beordrat hennes begravning i en närliggande skog. Han nekar till våldtäkten, trots att rättsmedicinska experter fastslagit att flickan våldtagits. Rättegången har förts i en hätsk anti-tjetjensk stämning i staden Rostov i södra Ryssland, och i Juni 2002 frikändes översten, delvis för att han är en dekorerad militär officer. Mer intressant var att Serbsky-institutet för psykologi i Moskva i maj förklarade att översten varit bortom sina sinnen vid tillfället och därför inte ansvarig för sina handlingar. Serbsky-institutet är ökänt för att under Brezhnev-tiden använts av Kreml för att förklara politiska oliktänkande och regimmotståndare för sinnessjuka och spärrat in dem på anstalter. Detta fall visar med all önskvärd tydlighet hur det ryska rättssystemet inte förmår uppräthålla rättvisan även i fall med överväldigande bevis och starka internationella påtryckningar. Signalen till militären är dock tydlig: ett grönt ljus för fortsatta övergrepp med garanti att komma undan.

Medan detta pågått har världssamfundets intresse stadigt avtagit. Ryssland berövades sin rösträtt i Europarådets parlamentariska församling 2000, men den återställdes 2001 trots försämringen av situationen i Tjetjenien. I FN:s kommission för mänskliga rättigheter drevs resolutioner igenom av USA både 2000 och 2001. 2002 drev USA inte frågan längre, och EU-länderna var då, som tidigare år, benägna att vika för ryska påtryckningar och avstå från en resolution. Efter 11 Septembers terroristdåd förklarade både franska och tyska ledare sin ’förståelse’ för Rysslands problem i Tjetjenien, trots att ingen koppling mellan Al Qaeda och de tjetjenska rebellerna påträffats. Politiskt har alltså stormakters påtryckningar och uppgörelser lett till att frågan i praktiken begravts, och Ryssland kan fortsätta ostört bedriva sitt krig mot den tjetjenska civilbefolkningen.

På ett djupare plan är problemet att folkopinionen och ledare i väst inte har Tjetjenien på sin dagordning. Värre är dock att alltför många i väst, i den utsträckning de har någon åsikt om Tjetjenien, svalt den ryska propagandan. Många ser idag tjetjener kollektivt som banditer eller islamiska terrorister, och har drivits till att acceptera de starka ryska fördomarna mot detta kaukasiska bergsfolk. Den ryska regeringen har varit mycket framgångsrik i att förhindra både rysk och internationell media från att bevaka konflikten. Ingen, förutom en handfull modiga journalister, ser vad som händer i Tjetjenien, och därmed blir det ingen fråga som når våra TV-apparater.

Finns det då något hopp för Tjetjenien? I dagsläget ser utsikterna mörka ut. Hemliga förhandlingar pågår mellan den tjetjenska Maskhadovregeringen och ryska politiker. Ett ökande antal ryska ledande personer har dragit slutsatsen att Ryssland inte har råd med detta krig, vilket drar mångmiljonbelopp i vilken valuta som helst, och urgröper den redan svaga och kaotiska krigsmakten inifrån. Tyvärr är president Putins administration är inte inkopplad i dessa försök att nå en fredlig lösning. För en president som kommit till makten på tjetjenienfrågan och på en hård politik mot ’terroristerna’ är förhandlingar med den 1997 folkvalda tjetjenska regeringen under Maskhadov knappast en fördelaktig lösning inrikespolitiskt. Snarare försöker Putin ’förhandla’ med den tjetjenska Quislingregering han själv tillsatt, vilket knappast kommer att leda till ett slut på kriget.

Opinionsundersökningar visar att ryssar inte ser Tjetjenien som en central fråga i landets politik. Putin kommer därför med all sannolikhet att fortsätta hävda att kriget är över – trots att det inte är det – och när bevisen för att det fortfarande pågår blir överväldigande, försöka hitta en extern fiende att lägga skulden på. I Augusti sköts en helikopter ner med över ett hundra ryska soldater ombord i Tjetjenien. Putins svar blev att öka trycket på Georgien, det enda land som gränsar till Tjetjenien. En liten grupp tjetjenska rebeller och civila har i flera år sökt tillflykt i den otillgängliga pankisidalen vid Georgiens gräns mot Tjetjenien. Situationen i Pankisi är utan tvekan en konsekvens av kriget i Tjetjenien, men Putin försöker framställa det som ett skäl till vad som händer där. Dalen är avspärrad från Tjetjenien av höga berg, och gränsen är ytterst väl bevakad av ryska gränstrupper och OSSE-observatörer. Eftersom kriget officiellt är ’över’ behöver Putin en syndabock, och Georgien är den perfekta kandidaten.

Tjetjenienkriget kommer därför att fortsätta, och om inte västvärlden övervinner sina fördomar och ställer direkta krav på Ryssland kommer övergreppen att fortsätta. En generation Tjetjener växer nu upp i en miljö av systematiska övergrepp, orättvisa och hat. Vad detta har lett till i palestinska flyktingläger eller under indiskt förtryck i Kashmir är väl bekant, och risken för att det skall upprepas i Tjetjenien är uppenbar.

Dr. Svante Cornell är forskare vid institutionen för Östeuropastudier vid Uppsala Universitet samt redaktör för Central Asia-Caucasus Analyst vid School of Advanced International Studies, Johns Hopkins University, Washington DC.